The net

För någon vecka sedan fick jag ett mejl. Personen som stod som avsändare hette Tove, var 23 år och skrev att hon liksom jag förde dagboksblogg. Mejlet var kort och koncist, men det gick ändå att korta ned ytterligare:

Nu när vi vet att båda är ute efter en partner borde vi träffas. Hör av dig!

Brevet var som synes väldigt rättframt, och först blev jag nog lite skärrad av det. Men rätt snart tände jag på idén. Ensam ung man med blogg möter ensam ung kvinna med blogg. Lite som en film. Ja, vi har spenderat stora pengar på den. Ja, den kommer att innehålla många dråpliga situationer. Gamla kärlekar kommer att dyka upp och dessa kommer att spela huvudrollsinnehavarna små spratt. Ja, allting kommer att sluta lyckligt. Nej, vi tror inte att sånt här bara sker på vita duken.

Jag skrev in adressen till hennes blogg i webbläsarfönstret och tryckte enter. Det första som slog mig när jag började läsa var att hon alldeles säkert var tokig. Det andra att hon ännu mer säkert var en riot grrl vänsterpop deluxe med åsikter och livsstil som hon plockat upp från förkortningar såsom AFA, ETC och POP. Det tredje att hon visserligen var vänsterpop deluxe, men med relativt väl genomtänkta åsikter. Som hon ibland plockat upp från förkortningar såsom AFA, ETC och POP. Som hon ibland plockat upp någon helt annanstans. Som hon ibland delar med mig.

Nu tror jag snart ingenting längre. Mer än att det inte är Sandra Bullock som sitter framför skärmen mittemot. Som det skulle varit på film. Jag är glad att det inte är film. Jag är glad att det inte är Sandra Bullock jag ska dejta.

Ingenting

Efter den där lördagen i början av juli har jag fortsatt att träffa Fatima. Hon visade sig vara både trevlig och kul, och bra på att citera filmrepliker. Kanske är det på grund av dessa oneliners som jag ännu inte helt har förstått vem hon är. Hursomhelst. Vi har promenerat längs gatorna i Gamla Stan. Vi har suttit på kaféer och utbytt tankar om framtiden. Vi har slagit runt i barer som serverar billig öl och hög ljudvolym. Vi har rent allmänt haft det bra med varandra. Samtidigt kan jag inte för mitt liv säga att jag är kär. Jag tillstår att jag är attraherad, det är jag, men mer än så är det inte. Mer än så blir det inte.

Hon vill något mer, det har jag märkt. Så om jag ville skulle jag kunna ro uppdraget i hamn, men vad är väl ett slutfört uppdrag om det till stor del är tömt på mening? Till helgen ska jag träffa henne för att prata känslor.

Slut på impulser

Sommaren knäcker mig. Värmen står jag ut med, men alla dessa tjejer som man stöter på överallt gör mig galen. I kjolar med volang, i korta shorts, i turkosa toppar. I kön till kassan i affären, som från en annan värld. Och söta är de fanimej allihopa.

Jag träffade Fatima som planerat i lördags. Det kändes bra. Hon var söt och drack sitt kaffe passande sensuellt. Jag funderade på vad som skulle ske om jag råkade stöta till henne så att kaffet landade i hennes knä. Hon skulle nog ha blivit alldeles vansinnig. Sådär sexigt vansinnig och vansinnigt sexig som tjejer bara blir när de är riktigt arga. Så satt jag och tänkte. Men bara under en kort stund. Vi hade en bra konversation.

Jag läste igenom min blogg i veckan. Sanningen att säga så fick den mig att känna mig en smula tragisk. Att sitta här och kabla ut intima delar ur mitt och andras liv som om det vore en dålig såpa. Jag vet inte. Faktum är att det från början inte var tänkt att den här bloggen skulle bli offentlig. Det första inlägget skrev jag i Word som ett sätt att bearbeta mina känslor. Sen fick jag en impuls att lägga ut det. Trodde ändå inte att någon skulle hitta hit. Skickade en länk till nyligen.se för att kanske få någon enstaka ströläsare. Nu är jag rädd att kretsen har blivit alltför vid. Dessutom tar det upp både tid och tankekraft. Slutligen: i de senaste inläggen har jag kommit att tvätta, ändra och utelämna allt fler uppgifter. Skulle jag fortsätta skriva är jag rädd att det snart inte längre skulle gå att dra paralleller till det som verkligen skett. I ett sådant fall skulle inte bloggen längre fylla någon funktion för mig. Mer än som övning i kreativt skrivande. Med detta i tankarna har jag kommit fram till att låta bloggen få vila ett tag nu. Det känns bäst så. Kanske kommer jag aldrig mer att skriva i den.

Hur som helst.



I had a good run.

Vitt guld

Detta inlägg är tills vidare borttaget. Det kommer troligen läggas upp igen snart.

Rekvisita

Signaturen David skriver i en kommentar att han läser min blogg med blandade känslor. Det hoppas jag att ni alla gör. Även jag är tudelat inställd till den. Kanske gör jag mig själv en gigantisk björntjänst genom att skriva den? Det finns ett antal scenarion som jag inte vill ska inträffa:

1. Någon av de medverkande läser bloggen.
   
2. Någon av de medverkandes goda vänner läser bloggen.
   
3. Någon av de medverkande kommer att bli så styrd av bloggen, att han i fortsättningen sätter dess dramaturgi i första rummet och därmed låta sina handlingar styras av bloggen snarare än av vad han verkligen känner.
   

Jag undrar om inte något av dessa scenarion redan har slagit in.